Vet inte hur jag ska summera denna vecka. Hur jag än tänker så låter det fel på vissa ställen ..

Det jag menar är att det har varit ganska lugnt och skönt här även om saknaden av Lisa varit
och är enorm. Jag vet inte hur många ggr jag ropat på henne, kallat Thelma för Fisen, gjort
i ordning mat som Lisa skulle ha osv. 2 första nätterna kände jag Lisa sparka mej i knävecken
precis 05.32 så jag vaknade (de andra låg inte ens nära sängen då)
Det känns skit konstigt att bara ha 2 då man är ute å går, för där känner man verkligen eftersom
Lisa alltid gick från sida till sida då man var ute med henne, hon kan inte gå i koppel …
Men det där är min saknad som talar, delar av mej som vill ha henne hos mej …

Tänker jag på henne så kan det kanske inte blivit bättre (om det inte fanns mirakel som botade henne)
Nu behöver hon inte försöka vara något hon eg inte är, ledare behövs inte där uppe.
Hon behöver inte vara rädd för bilar eller gubbar, hon behöver inte slåss och bråka.
Nu kan hon bara vara den lilla Lisa hon borde varit här på jorden, nu är alla snäll med henne.
Å då finns ingen anledning för henne att göra några tokigheter så nu trivs hon säkert.

Men trotts allt så kommer det att vara tomt utan henne en låååång tid framöver
Men huvudsaken är väl att vi vet att vi gjorde rätt mot henne och indirekt mot oss.

Tiden läker väl detta också, även om det kommer att ta tid …